Materia – Jag är inte Linda Lovelace

Se den fina recensionen i Nummer här.

Lyssna även på recensionen i Sveriges radios Kulturnytt här.

OM MYT, MAKT OCH MOTSTÅND. OCH OM DE SOM TITTAR PÅ.

Fritt efter den sanna berättelsen om Linda Lovelace.

1971 lever Linda som prostituerad.

Hon bor på en bordell. 
Hon misshandlas regelbundet av sin hallick. 

1973 är Linda 23 år och har lagt världen för sina fötter. 
Hon går på middag med Jack Nicholsson, går på coctailparty med Liz Taylor och är Sammy Davis Juniors älskarinna.
Hon är världsberömd. 

1975 lämnar hon allt. 

Materia är en pjäs om makt och förnedring, om ägande och frihet, om kropp och förtingligande. Det är berättelsen om en kvinnas kamp för rättvisa och självrespekt trots misstro från en hel värld. Det är också berättelsen om Sverige 2013 där Lindas öde upprepas varje dag. Framförallt handlar det om de som står bredvid – alla vi som ser på.

Idé och regi: Oskar Thunberg
Text: Paula Stenström Öhman
På Scenen: Sandra Huldt, Emil Brulin och Jenny Bjärkstedt
Dockmakare: Jenny Bjärkstedt
Scenografi & kostym: Hanna Cecilia Lindkvist
Ljusdesign: Sofie Anderson
Ljuddesign/komposition: Mira Eklund
Producent: Sara Fors
Grafisk form: David Giese
Produktionsassistent: Kajsa Bornestad
Regiassistent: Hanna Nygårds

“Everyone that watches ‘Deep Throat’ is watching me getting raped.”
Linda Boreman a.k.a Linda Lovelace

 

 

Pressröster i urval:


”Vad vi får är en rundmålning av hur människan kvinnan reduceras till materia. Publiken luras försåtligt in i den fångenskap som, i varje fall innan fällan slår igen, ter sig så vänligt tillmötesgående. Ensemblen förmedlar skickligt de lågmälda gesterna, de subtila utspelen, de charmiga leendena och det bara lätt bullriga manliga samförståndet./…/ Men allra mest liv – och ämnet till trots en jäkla massa komik – finns det förstås i skådespelartrion av kött och blod, och då alldeles särskilt i Sandra Huldt som äger ett sceniskt geni under de gyllene Linda Lovelace-lockarna. Men kollektivet äger. Skådespelarna går i och ur karaktärer, vänder på klacken, byter roller och perspektiv. Smeker och smäller. Och visar än en gång att verkligheten vida överträffar dikten.”
Pia Huss, nummer.se

”Oskar Thunberg använder aktörer och en mängd dockor för att kunna illustrera porrindustrin utan att bli för sensationalistiskt dokumentär. Ändå är framställningen av hennes liv och beroenden oerhört stark. /…./ Pjäsen om Linda Lovelaces liv är en rå moralitet som tar en stiliserad omväg ungefär som när serieteckningar blir scenkonst. Ändå drabbar uppsättningen med allt detta groteska övervåld. Sandra Huldt spelar Linda med en slags mild förundran, en uppgivenhet mot bestialiska strukturer.  Det är verkligen obehagligt och framfört med en intelligent, välbehövd saklighet.”
Lars Ring, SvD

”…man vänder och vrider på argumenten men till slut landar alltihop ändå hos Linda. Det är hennes kropp, hennes materia det handlar om. Och det är rätt underbart att se henne i Huldts milda uppenbarelse visa sin arbetsplats, sitt hem, sin TV och sina blommor och hela föreställningen i Oskar Thunbergs känsliga regi formar sig till en rörande upprättelse – jag är inte Linda Lovelace.”
Maria Edström, kulturnytt

”Ju längre tiden går sedan jag sett Teater Lumors Materia, berättelsen om Linda Lovelace, desto mer förstår jag hur föreställningen lämnat avtryck hos mig. Människan reducerad till just materia, och hur snubblande nära vår välputsade fasad avgrunden öppnar sig. Svart, roligt och välspelat. Se den på reflexen i Kärrtorp, väl värt turen!”
Pia Huss